Lönerna för den amerikanska medelklassen står stilla, många har fått det sämre och otryggare. Förr hette största arbetsgivaren General Motors, en biltillverkare som betalade bra löner och pensioner. I dag är de största arbetsgivarna McDonalds och lågprisvaruhusen Walmart – usla löner och inga pensioner.
Kommer den amerikanska sjukan också till Sverige?
Peter Kadhammar och fotografen Urban Andersson rapporterar från en valkampanj där Donald Trumps och Bernie Sanders framgångar överraskat eliten.

Text: Peter Kadhammar   Foto: Urban Andersson

Los Angeles
Plötsligt är USA ett land där missnöjespolitiker sätter agendan, ett land som Österrike eller Holland eller Sverige, med den skillnaden att det som sker i USA påverkar hela världen.
Så snart vi talar om den extremt obehaglige Donald Trump, denne narcissistiske, självgode, skrytsamme och ljugande mobbare, säger vi att USA i det avseendet blivit likt Europa. En stor del av väljarna sätter sin tillit till en stark man som lovar enkla och snabba lösningar på komplicerade problem.
Men i ett annat avseende är det USA som ligger före, man kan lika gärna säga att det som sker här är ett förebud om vad som väntar oss i Sverige, Norden och stora delar av det rika, välmående Europa.

Jag tänker då inte främst på en kvinna som Gina Carr, 57, som jag träffar ett par timmar innan Donald Trump ska tala i den enorma mässhallen i Anaheim söder om Los Angeles, även om hon också är viktig för att förstå varför Trump kan få ett så stort stöd.
Gina är typisk i ett avseende, hennes liv slogs i spillror av finanskrisen 2008. Fram till dess hade hon ett välbetalt arbete, hon tillhörde den övre medelklassen, hon var en av alla dessa välmående amerikaner som var och en av oss kan identifiera sig med, rik men inte för rik, öppen, flitig, en människa som har all rätt att njuta av sin mödas frukter – ett globalt föredöme.

Årslön: runt 200 000 dollar (1,77 miljoner kronor i dagens växlingskurs). Femrumsvilla i det välmående Huntington Beach vid Stilla havet. Hon la undan pengar till pensionen, hon sparade i en annan fond till sin sons collegeavgifter.
Ett tryggt och bekvämt liv. Gina arbetade som konsult åt ett kreditföretag. Finanskrisen bröt ut 2008. Året efter miste hon arbetet.
Gina gick från att vara en välbetald yrkeskvinna i karriären till att inte ha en cent i inkomst.
– Att gå från allt det jag hade till inget – det var en chock, säger hon.
För att klara sina skulder sålde hon sitt hus och sin bil, hon tömde sitt pensionskonto och sonens collegefond.
Ändå hade Gina tur: släkten fanns i trakten. Hon kunde flytta in i sin systers garage.

Över en natt gick alltså Gina Carr från att ha allt till att vara utblottad och bokstavligen stå ett par steg från att hamna på gatan.
Hon berättar sin historia sakligt och snabbt. Runt henne strömmar människor in i mässhallen, unga och gamla, fast fler äldre än unga, nästan bara vita men också en och annan latinamerikan. De bär på färdigtryckta plakat med texter som ”den tysta majoriteten står bakom Trump” och ”gör Amerika stort igen”. De som haft egentillverkade plakat har fått lämna dem bredvid en skräpkorg vid ingången: ”Stoppa massinvandringen”. ”Latinos älskar Trump”.
Vakterna tycks bara ha missat ett hemmagjort plakat, eller också ansåg de att just det borde få passera. ”Deportera och bygg muren”, står det på ett jättepapper som en man på läktaren håller upp.

Gina Carr har knutit en scarf med amerikanska flaggan som mönster runt huvudet.
– Jag sökte jobb på varhuset Macys, på byggvaruhuset Home Depot … ingen ville ha mig. Jag arbetade som städerska och pantade flaskor och burkar för att överleva. Jag bad och arbetade.

Nu är Gina tillbaka i sin gamla bransch, kreditgivning. Men alla hennes besparingar är borta och hon har inte längre några pengar till sonens studier. ”Jag hoppas han kan få ett stipendium.” Hon hyr en liten lägenhet i ett sämre område och hon kör en gammal begagnad Landrover och vad man kör är viktigt i en stad där invånarna sitter i bilen flera timmar per dag.
Ginas årsinkomst är nere på 60 000 dollar om året och den känsla av säkerhet hon hade förr är definitivt borta.
– Jag lever från lön till lön och är orolig för att det som hände 2008 ska ske igen. Amerikanerna är skuldsatta. De har inga pengar över att spara.

En svart pastor kommer ut till talarstolen för att värma upp publiken.
– Etablerade media …
BUUUUUH! ropar publiken.
– De hatar oss för att de inte kan kontrollera Donald Trump!, ropar pastorn och vänder sig runt med utsträckta armar som han pumpar uppåt, uppåt för att publiken ska vråla sitt bifall. USA! USA! USA!
– Varför stödjer du Trump?, frågar jag Gina.
– Jag tycker om hans styrka och ärlighet.

När jag skrev tidigare att Gina Carr är typisk menade jag att hon är en av så många som fick sin tillvaro sönderslagen under finanskrisen.
Några exempel:
Medelklassens genomsnittliga förmögenhet (tillgångar minus skulder) ökade från 95 879 dollar år 1983 till 161 050 år 2007, året före finanskraschen. År 2013 hade den sjunkit till 98 000. Det betyder att ett kvarts sekels förmögenhetstillväxt var utplånad.

Jämför det med höginkomsttagarnas förmögenhet som steg från 323 402 dollar år 1983 till 729 980 år 2007. Sedan kom kraschen. Men år 2013 hade höginkomsttagarnas genomsnittliga förmögenhet återigen ökat, till 650 074.
Förklaringen är att medelklassens förmögenhet till största delen består av dess villor medan höginkomsttagarnas förmögenhet också består av en stor portion aktier. Och börsen har till skillnad från fastighetspriserna återhämtat sig.

Finanskrisen förändrade USA:s sociala struktur. År 2007 fick 26 miljoner människor understöd i form av matkuponger; förra året var de 46 miljoner.
I Sverige är det en klyscha som är lätt att slänga ur sig: de rika blir rikare och de fattiga fattigare.
Men i de europeiska välfärdstaterna har det snarare varit så att de rika blivit rikare och de fattigare något lite mindre fattigare.

I USA är klyschan en exakt beskrivning av verkligheten. Åren 2009 till 2012 ökade realinkomsten för den översta hundradelen av befolkningen med 31 procent och för de undre 99 procenten knappast alls. Knappast alls – eller sjunkit – för i stort sett hela befolkningen! Och där finns människor som efter alla traditionella måttstockar är rika och välbeställda.
Som Hilda Delgado, 40. Hon är PR-konsult, en professionell och framgångsrik kvinna. Jag träffar henne i Hillary Clintons valhögkvarter på Picogatan nära Los Angeles centrum.

Valarbetarna lånar en lokal av byggarbetarfacket, härifrån utgår telefon– och dörrknackningskampanjer och i en lokal bredvid har byggarbetarna ett stormöte där de beslutar att stödja Hillary Clinton.
Hilda Delgado är inhyrd pressansvarig och när jag berättar för henne att jag sätter mig in i medelklassens levnadsförhållanden föreslår hon att jag ska skriva om henne.

Före finanskrisen brukade hon tjäna 160 000 dollar om året, nu blir det 120 000. ”Alla företag stramar åt.”
Hennes man tjänar 115 000 om året. De har gott om pengar, de tillhör övre medelklassen. Ändå är det svårt att få ekonomin att gå ihop. Dagisavgiften, till exempel, är 2 600 dollar i månaden för Hildas två barn, Los Angeles är en dyr stad – Hildas och hennes makes hus kostar 2 300 i månaden i amorteringar, 600 dollar kostar Hildas bil på avbetalning, bensinen går på minst 100 dollar i veckan bara för Hilda …
– Vi brukade lägga undan 20 000–30 000 om året till pensionen. Man måste spara till ålderdomen. Nu klarar vi högst 5 000 till 10 000. Det är en stor skillnad. Vi brukade gå på bio ibland, vi åkte på semester två gånger om året. Nu stannar vi hemma.
Hilda säger också:
– Man är rädd för att förlora jobbet för då förlorar man allt. Man är alltid orolig …

Den översta procenten är de fabulöst, otroligt rika, de som har egna flygplan och som äger flera hem och som lever liv långt bortom den övriga befolkningen, likt forna tiders feodalherrar: ”De rika har mer makt än någonsin och arbetarna är mer produktiva än någonsin, ändå står deras löner stilla”, säger Kent Wong, rektor för centrum för arbetsmarknadsstudier vid universitetet UCLA.

Skiftet var snabbt och dramatiskt under finanskrisen men trenden hade varit tydlig länge. Se bara på Jeremy Covit, en 37-årig maskinoperatör på ett företag som tillverkar optisk utrustning.
Där har han varit i 20 år. Jeremy hade en hygglig lön för en arbetare, 17,50 dollar i timmen. Men han har inte fått någon löneökning på tio år och han har fått gå ner i tid och arbetar nu oftast bara 32 timmar i veckan, fast ibland blir det mer om han har tur.
Jeremys fru Kiyomi arbetar på ekonomiavdelningen på samma företag. Hon har också fått gå ner till 32 timmar i veckan.

I den amerikanska drömmen ingår att äga ett eget hus. Det var också ett mål för Jeremy och Kiyomi. De hade 50 000 dollar och lånade 500 000 men klarade inte amorteringarna. Efter ett år var de tvungna att sälja – för 505 000. På sätt och vis hade de tur, de kunde ju betala sin skuld till banken så de slipper dras med den.
Nu hyr de en trerummare. De hankar sig fram, oftast klarar de månadens utgifter men ibland inte. Då lånar de av pengarna de sparar för sonen Matthews framtida collegestudier.

Jag träffar familjen Covit på California State Universitys idrottstadion. Jeremy och Kiyomi sitter med sin lille son Matthew i den skarpa eftermiddagssolen på läktaren och väntar. Folk strömmar in och strax är läktaren full. Om en stund ska Bernie Sanders tala, han är den andra sensationen i den amerikanska valrörelsen: en 74-årig senator från den lilla delstaten Vermont, en politisk särling och demokratisk socialist i ett land där socialist är ett skällsord.
Han kan ibland verka grinig, en vresig gammal man, men hans budskap är solidaritet och samhörighet. Och högre skatter för de rika och mer statliga ingripanden.

Han är Donald Trumps motsats och samtidigt spegelbild.
De kräver båda snabba och radikala åtgärder, de vill svepa undan den etablerade politiken och de etablerade spelreglerna som inte har gynnat någon mer än de rika.
I likhet med Trumps finns en ilska, raseri är nog ett bättre ord, även hos Bernie Sanders anhängare. Men här finns också en godmodig humor som speglar hopp och tro på framtiden, och det finns en rik flora av roliga t-tröjor som visar en intimitet med och värme för presidentkandidaten: ”Bernie Fucking Sanders”, Bernie Sanders som mupp, ”Feel the Bern” (känn hettan), ”Babes för Bernie”.

Det är egentligen en ganska osannolik plats att träffa en man som Jeremy Covit på. Den här typen av radikalism är inget man nu för tiden förknippar med en medelålders amerikansk arbetare.
– Människor känner … frustration, säger han. Jag trodde alltid att USA var bäst. Det är så jag är uppfostrad. Håll tyst och arbeta. Men … det borde inte vara så svårt att lyckas …
Jeremy funderar på att köra taxi åt Uber på kvällarna, han har ett par vänner som redan gör det och de säger att man kan tjäna uppåt 400 dollar i veckan. Inte kan Jeremy eller hans vänner tänka på att Uber pressar priserna så hårt att de som kör taxi heltid inte klarar konkurrensen.

Det stora skiftet i amerikansk ekonomi och samhällsliv blir uppenbart om man ser vilka de tre största arbetsgivarna var år 1955:
1) General Motors (biltillverkare), 2) US Steel (ståltillverkare) och 3) General Electric (gigantisk industrikoncern).
– General Motors satte standarden för alla landets arbetsgivare vad gällde lön, semester, pension och sjukförsäkringar, säger Kent Wong på UCLA.
Det betydde att det normala för en amerikansk arbetare var att ha sin tillvaro någorlunda säkrad. Han eller hon behövde inte gå i ständig oro för sjukdom och ålderdom.

I dag är USA:s tre största arbetsgivare:
1) Walmart (lågprisvaruhus), 2) Yum (snabbmatskoncern som äger Kentucky Fried Chicken, Taco Bell och Pizza Hut), 3) McDonalds (hamburgare).
– Det är företag som betalar fattiglöner, bekämpar fackföreningar och inte ger sina anställda vare sig sjukförsäkring eller pension. Du kan arbeta åt Walmart hela livet och ändå förbli fattig, säger Kent Wong. Walmart har rådgivare enkom för att bistå anställda när de söker socialhjälp och matkuponger. Det betyder att skattebetalarna subventionerar Walmarts låga löner.

Skiftet i ekonomin har accelererat efter finanskrisen. Yrken med hög (20 till 33 dollar i timmen) och mellanhög (14 till 20 dollar) lön har försvunnit, tillväxten har enbart skett i låglöneyrken (9,48 till 13,33 dollar i timmen).
Brigette Perez och hennes man Adrian är två personer som arbetar inom den nya storindustrin. Brigette arbetar på en kedja som serverar japansk snabbmat, de ringer in henne när hon behövs. Det brukar bli 12–20 timmars arbete i veckan, hon får veta någon dag i förväg när hon ska inställa sig, ibland natt, ibland morgon, ibland eftermiddag.
Hon sitter i kassan och hjälper då och då till och lagar mat.
Hon tjänar tio dollar i timmen.

Hon säger att hon trivs, den nuvarande arbetsgivaren är mycket bättre än den förra snabbmatskedjan hon arbetade för. Där fick hon arbeta övertid utan betalning.
– En gång gjorde jag ett helt skift extra, åtta timmar, utan betalning. Arbetsledaren sa att jag skulle stämpla ut och fortsätta arbeta, annars skulle huvudkontoret bestraffa oss.
Brigette brukar tjäna 600–700 dollar i månaden, hennes man Adrian 2 000. Han kör en food truck, en ambulerande matkiosk.

Första gången jag träffar Brigette sitter vi en stund på Starbucks. Hon ska snart börja kvällskiftet. Hon är en glad och varm person, smart och humoristisk. Hon berättar om det ständiga bekymret att få ekonomin att gå ihop. Rätt som det är arrangerar skolan en utflykt och då måste föräldrarna betala. Det kan bli tio dollar om båda pojkarna ska på utflykt.
Och så ska de ha anteckningsböcker och pärmar.
– Det händer att jag hoppar över maten. För mig själv, tillägger hon snabbt. Barnen får alltid mat.

Nästa gång ses vi en lite kylig men solig lördagmorgon i en park med barnen. (Preston, 11, säger att han vill bli racerförare och konstnär, Damari, 8, arkeolog. Preston säger till Damari att han inte vet vad en arkeolog är och då svarar Damari att det vet han visst, för han har gjort efterforskningar.)
Brigette har fått besked om att hon ska jobba natt, 20.30 till 04.30. Hon får inget tillägg för obekväm arbetstid, det får ingen, men hon har hört att företaget tidigare gav 25 cent, drygt två kronor, extra i timmen för nattarbete.
Hon vet inte varför det upphörde.

Jag säger att det ändå är rätt bra att Adrian tjänar 2 000 dollar i månaden och det håller Brigette med om, och sedan frågar jag vilka tider hans schema och då säger Brigette att han arbetar 80 timmar i veckan.
– Han gör två skift.
Han har fyra dagars semester per år men då brukar han arbeta.

De kan inte spara något, inte till pension, inte till ledighet, de lever från lön till lön och Brigette är stolt över familjen inte har några skulder.
Sedan nämner hon att den skuld de har, det är hennes sjukhusräkning från 2008.
Det året hade hon ständiga smärtor i bröstet och läkarna behövde röntga och göra andra undersökningar men fann inget. Sex gånger var hon på sjukhuset men läkarna sa att hon var frisk.
Sedan dess har hon en räkning på 4 000 dollar att betala, pengar som inte har en aning om hur hon ska få ihop.

I år har hon varit på sjukhuset tre gånger, hon var så stressad, hon hade precis betalat av på sin begagnade bil, alla måste ha bil i Los Angeles, när pojkarna behövde nya skor och så tillkom klassresorna – tio dollar, fem dollar, fem dollar en gång till.
– Jag fick lugnande medel, tre tabletter per dag. Jag gick ner 20 kilo på en månad.
Den sjukhusräkningen behöver hon inte betala eftersom president Obama fått igenom sin sjukvårdsförsäkring, Obamacare. Läkarna hittade också vad det varit för fel på henne sedan 2008, magsår.
– Nu är jag bra, säger Brigette.

Låt mig här betona att Brigettes och Adrians liv och arbetsförhållanden inte på något vis är extrema. USA har sett en explosion av låglönejobb, över 50 miljoner arbetare tjänar mindre än 15 dollar per timme. Det ger en månadslön på 2 400 dollar om du arbetar 160 timmar i månaden. Den genomsnittliga hyran i Los Angeles är 1 716 dollar i månaden.
Det är inte så konstigt att en tredjedel av invånarna i Los Angeles är oroliga för att bli hemlösa, enligt en undersökning.
Det kanske inte heller är konstigt att förskrivningen av lugnande läkemedel har fyrdubblats sedan 1999 och att USA genomlider en veritabel missbruksepidemi. Mellan 2000 och 2014 dog nästan en halv miljon människor i överdoser.

I den amerikanska valrörelsen är ordet medelklass ett av de vanliga honnörsorden, den medelklass som 1971 utgjorde 61 procent av de amerikanska hushållen men nu bara 50. Samtidigt ökar de fattiga och de rika och det är knappast så att medelklassen identifierar sig med dem däruppe.
Hur skulle det vara möjligt? Reallönerna för arbetare i privatindustrin har enligt tankesmedjan Pew Research Center stått stilla – sedan 1964!
Då var genomsnittslönen för en arbetare 19,18 dollar i 2014 års penningvärde. 2014 var lönen 20,67.
Timlönen var som högst år 1973, 22,41 dollar, och det stämmer ganska väl med den syn som Donald Trumps anhängare ger uttryck för i en undersökning: en förkrossande majoritet av dem anser att USA var som bäst i mitten av 1960-talet.

Rädslan för att falla!
Den är befogad med tanke på att 56 procent av amerikanerna 2014 sa att  utgifterna ökade fortare än inkomsterna, den är befogad med tanke på att den som faller, faller långt och hårt.

Tänk på Gina Carr som flyttade från en fin villa till sin systers garage.
Tänk Skid Row, ett område öster om Los Angeles stadskärna, precis bredvid finanskvarteren och juvelerardistriktet. Jag antar att Skid Row är så nära helvetets åttonde krets man kan komma i en modern stad: förvirrade människor som irrar på trottoarerna, en del fängslade i sina psykoser, knarkarna som pratar med sig själva och dansar inneslutna i ett eget kosmos, de hemlösa i tält, de hemlösa under presenningar, de hemlösa som ligger direkt på trottoaren. Och stanken, stanken av urin, smuts och marijuana.

Nej, jag säger inte att yrkeskvinnor som Hilda Delgado och Gina Carr går i ständig skräck för att hamna på Skid Row, även om antalet personer på gatan ökat kraftigt sedan finanskrisen. Men Andy Bales som leder det kristna härbärget Union Rescue Mission har märkt en viktig utveckling.
– För första gången har majoriteten av de kvinnor som kommer hit arbete. Det är yrkeskvinnor som inte har råd med bostad. I Los Angeles måste du tjäna 145 000 dollar om året för att ha råd med en tvårummare.

Förr var de hemlösa männen i majoritet, nu är det kvinnor och barn. I detta stora fyravåningshus finns så många öden (som kvinnan i dagrummet där tv-skärmarna visar en rapport om Holywoodstjärnors göranden och låtanden, kvinnan som varje natt sover på gatan och varje dag kommer in hit för att få lite ro, få leva ett anständigt liv), och samtidigt finns det en osynlig länk mellan dem och en framgångsrik yrkeskvinna som Gina Carr:
– Så många människor är bara ett steg från att bli hemlösa, säger Alexandra Monsibaez som visar runt, vi börjar i den stora matsalen på bottenvåningen och fortsätter upp till lekplatsen på taket där det finns två rutschkanor och där man har en fantastisk utsikt över citys skyskrapor och den platta, vidsträckta staden som aldrig tar slut i öster och söder och som hejdas av de gröna, mjuka bergen i norr.

Och om man kikar rakt ner på gatan ser man myllret av människor som inte har någonstans att ta vägen, samhällets mänskliga rester, man ser tälten och presenningarna och shoppingvagnarna där lodarna har sina fåtaliga ägodelar.

Men den synen slipper Xiomara Hernandez för hon är bara fyra år och når inte upp. Hon springer med sprittande energi fram till rutschkanan, nu ska hon äntligen få leka.
Hon kom för några dagar sedan med sina föräldrar James och Mariah och lillasyster Xy-Lena till Los Angeles från Houston, Texas.
Mariah är handikappad av den reumatiska sjukdomen SLE och arbetar inte, James hade varit snickare sedan han var 16 år och gjorde nattskift. När Mariah blev sjuk fick han för lite sömn, han var ju tvungen att ta hand om familjen, och en gång somnade han på jobbet.
Han fick sparken.

Han fann påhugg hos en bilfirma och levererade fordon till kunder, 30 dollar per körning. Det där kunde familjen leva på, om än knappt och det fanns förresten inget val, för James säger:
– I Texas får man inga matkuponger, man får ingen hjälp.
När hyran skulle betalas i april, 800 dollar, fattades 20 dollar.
20 dollar.
I kontraktet stod att hyresgästen skulle betala 50 dollar för varje dag han var sen med månadsbetalningen.
50 dollar.
James och Mariah insåg att de stod inför ett snabbt växande skuldberg, så i stället för att vänta på förfallodagen satte de sig på en buss till Los Angeles.

Det finns en massa invändningar man kan resa mot James och Mariahs agerande. Varför gjorde ni inte si eller så? 20 dollar! Fanns det verkligen ingen som kunde hjälpa er? Vad kostade bussbiljetterna? Panta flaskor. Men den som aldrig har varit längst ner kan svårligen föreställa sig hur ohyggligt dyrt och besvärligt det är att vara fattig, att det som för dig och mig är en struntsak, kan för den längst ner vara ett livsavgörande val.
En impuls: bussen bort.

Varför Los Angeles?

– Du vet hur de säger i reklamen, det här är drömmarnas stad.
De går ut på gatan för att röka. De står på vimlet på trottoaren bland knarkare och psyksjuka, en fet kvinna sitter i en rullstol och sparkar sig sakta och håglöst förbi dem, där står de, den magre James med sitt getskägg och den kraftiga Mariah med håret färgat blått, och de när sin dröm, ett eget hus.

Drömmarnas stad. På Muscle Beach borta i Santa Monica böjer Jennifer, en 28-årig konstkonsult och yogainstruktör, sin kropp som är smal och muskulös och utan ett uns fett, hon böjer kroppen i de mest konstfärdiga poser.

Här är perfekta människor med perfekta kroppar. En ung man knyter ihop armar och ben i lotusställning och ställer sig, fortfarande hopknuten, på huvudet, en långhårig surfare står vilsamt på händer och en muskulös kvinna står på armbågarna och böjer sakta benen bakåt över sitt eget huvud tills fötterna tar i marken, framför och samtidigt bakom henne, och Jennifer töjer ut sina ben i en upp- och nedvänd spagat medan solen sjunker i Stilla havet och det skarpa ljuset blir mjukt och milt och ljudet från vågorna hörs som ett stilla rassel, ett perfekt sound track till perfekta liv.

Jag talar med tre personer på Muscle Beach och alla tre tjänar de rika: en personlig tränare (”mina kunder är miljardärer, inte miljonärer – miljardärer”), en trapetskonstnär som gör privata föreställningar, och Jennifer som för tillfället inreder en Googlechefs hem med lämplig konst.
Hon tjänar 22 dollar i timmen, arbetar nio till tio timmar per dag och har betalt för åtta.
– Förlorar jag arbetet har jag inget skyddsnät mer än mina föräldrar i New Orleans. Det är lätt att tappa fotfästet och hamna på gatan. Går det illa får jag flytta tillbaka hem till dem, men det skulle kännas som ett nederlag.På den här platsen föddes den moderna kroppsbyggarkulturen. En ung man gör armhävningar, en annan svingar sig som en Tarzan mellan romerska ringar, en ung kvinna har klättrat upp på en trapetsställning och balanserar 15 meter över marken.

USA är så fascinerande, det är ett land som alltid tycks ligga före oss. Som det är i USA så blir det också i Sverige.
Så tänker jag på vår egen debatt om enkla jobb och lägre löner, om större flexibilitet och mindre anställningstrygghet. Hur ska vi annars finna sysselsättning åt alla de lågutbildade och språkokunniga?
De jag har skrivit om hittills har haft de mest skilda yrken och levnadsvillkor. Men en sak har varit gemensam för dem. De tar bara emot order, de ifrågasätter inget om arbetsgivaren säger: ”Du får gå ner till 32 timmar i veckan, du får jobba i dag men inte resten av veckan, vi sänker lönen, vi höjer lönen, du får sparken med omedelbar verkan.”
– Vi är där på arbetsgivarens nåd, sa Jeremy Covit som jag träffade på Bernie Sanders möte.

Jag befinner mig i framtiden men slungas samtidigt 100 år tillbaka till en tid när löntagare inte hade ett dyft att säga till om.
Bara 6,7 procent av de anställda i den privata sektorn och drygt elva procent av den totala arbetskraften är med i en fackförening. Det finns en fascinerande statistik som visar hur förekomsten av fackföreningar och ökad jämlikhet följs åt och omvänt hur ojämlikheten tar fart när facket blir svagare.
Tankesmedjan Economic Policy Institute visar hur jämlikheten ökade när fackföreningarna fick allt fler medlemmar från 1916 och framåt.
1931 var 11,3 procent av arbetsstyrkan med i facket. De översta tio procentens andel av nationens samlade inkomst var 46,3 procent.
1955 var 33,2 procent med i facket. De översta tio procentens andel av nationens inkomst var 31,8 procent.
2013 var åter bara 11,3 procent med i facket. De översta tio procentens andel av nationens inkomst var 47,2 procent den högsta andelen på 100 år. De rika har aldrig varit rikare.

Det är inte ojämlikheten jag tänker på när jag träffar städerskan Martha Mejia, 51. Av ungefär 144 000 städare i Kalifornien är 20 000 organiserade i fackföreningen SEIU, Service Employees International Union. Martha är en av dem.
Skillnaden mellan löntagare som är med i facket och sådana som står utanför är himmelsvid. Martha, städerska, invandrare från Mexiko, har bättre villkor än till exempel Jeremy Covit, infödd, vit, maskinoperatör på ett högteknologiskt företag, som säger att han arbetar på nåder. Hon tjänar visserligen mindre, 14,75 i timmen, men hon har tre veckors semester och sjukförsäkring. Med det senaste kollektivavtalet, klart efter hårda förhandlingar och efter att en strejk ställdes in i sista stund, vet hon att hon de närmaste fyra åren kommer att få 70, 60, 70 och 65 cent i löneförhöjning.

Men framför allt har hon sin värdighet.
– Vårt förhållande till arbetsgivaren är vänskapligt och grundat på ömsesidig respekt, säger hon. Men allt vi fått har vi fått kämpa för.
Värdighet är också ett ord jag tänker på när jag talar med Brigette Perez, hon som går på timlön på en snabbmatsrestaurang och vars man ständigt arbetar dubbla skift. Brigette är med i Fight for 15, Kämpa för 15, en organisation skapad av SEIU och som sedan 2012 har spridit sig till 150 amerikanska städer. Den kräver 15 dollar i timmen i minimilön, ett krav som uppfattades som löjligt och orealistiskt.
– Mina kolleger blev rädda när jag gick med i Fight for 15, säger Brigette. De sa: vi kanske får sparken? De var rädda att ens tala om lönekamp. De sa: kommer det verkligen att leda till något? Jag svarade att jag gick med för våra barns skull.

Två gånger har Brigette deltagit i landsomfattande strejker. Nu har både Kalifornien och New York bestämt att höja minimilönen steg för steg till 15 dollar, i Kalifornien ska den nya minimilönen vara införd år 2022.
Det är en enorm framgång för de miljoner människor som städar, steker hamburgare, tvättar bilar – som gör alla de där enkla servicejobben vi pratar så mycket om i Sverige.
Brigette och Martha Mejia har fått sin värdighet i kollektiv kamp. Gina Carr säger hon återerövrade sin värdighet när hon utan att be samhället om hjälp städade och pantade flaskor, bad till Gud och arbetade, arbetade, arbetade, hon litade på sig själv och ingen annan och hon lyckades komma tillbaka.

Dessa frustrerade och arga, dessa rädda och strävsamma och modiga människor har plötsligt fått två ledare som ingen tog på allvar för bara några månader sedan.
– Bernie Sanders, han är något annat än de vanliga politikerna, säger Jeremy Covit.
– Vi behöver någon som inte tillhör etablissemanget i Washington, säger en man på Donald Trumps möte i Anaheim.
Motpolerna Sanders och Trump fyller arenor och flyger fram på en våg av entusiasm och ilska. Och det etablerade USA ser med förundran och bävan på och frågar: vad var det vi inte såg?

TEXT

FOTO